SYDSVENSKA DAGBLADET (4 av 5)
POP. Dessa spänstiga melodier, dessa kymiga ackordföljder, detta rastlöst uppjagade trumbankande som hela tiden "ska bara?", dessa sagolika ljudrum där man vill klappa väggarna men är för rädd eftersom de mycket väl kan bitas, denna fantastiska leklust och denna förmåga att elegant få det som är besvärligt att låta så enkelt och självklart. Alla popband som är något värt har åtminstone ett par av de där egenskaperna. Peter Bjorn and John har förstås allihop.
Björn Yttlings begåvning har varit uppenbar ett tag för var och en som läst det finstilta på Nicolai Dungers skivomslag. Hans ljuduppfattning, goda smak och sinne för märkliga proportioner har gått igen i sättet att spela och arrangera. Mer överraskande är Peter Moréns: en lätt nasal sångare som fraserar stilsäkert med eftersläpande sångstrofer som får en att lyssna, som ger låtarna ett dramatiskt och lite mystiskt drag. Han har säkert lärt ett och annat av John Lennon och Robyn Hitchcock, kanske också av Per Sunding från Eggstone och Jon Auer från The Posies. Låtarna som omedelbart hackar sig in i medvetandet är en trio hetlevrade på-tå-popare som kanske ligger snäppet för nära Costello & The Attractions för att kännas originella. Men starkast är bandet när de drar ner på tempot. I Collect, select, reflect och Failing and passing framträder deras raffinerade pop i all sin lyster.
Håkan Engström
SONIC (7 av 10)
Alldeles för ofta kommer den snälle, tyste pojken eller flickan i skymundan, och i stället får den som skriker högst allt ljus. Peter Bjorn And John är ett synnerligen gott band, och Peter Morén må mycket väl vara en av Sveriges trevligaste musiker. Med åsikten att ingenting ska köras ner i halsen på lyssnaren har Peter, Björn Yttling och John Eriksson diskret smugit sig på musiksverige. I stället för högröstad agitation har musiken själv fått säga sitt. Efter tre tokstarka singelsläpp på ömsom vinyl, ömsom cdsingel har vi här den självbetitlade albumdebuten. Även den, som sig bör, på litet bolag och garanterat fri från TV-annonskampanjbudget. Nå hur låter den då? Alldeles utmärkt, tack. Peter Bjorn And Johns melodistarka powerpopstänkare fungerar bättre i grupp om tio än grupp om fyra. I större formation framgår med tydlighet hur stor låtskrivarpotenital som bor i duon Morén-Yttling. Den översvallande klistriga hotfaktorn hos en låt som "I Don´t know what I want Us to do" kommer mer till sin rätt när den följs upp av eftertänksamma "Failing and Passing". Klockrent gitarrspretande "Matchmaker" trivs förträffligt i sällskap med den kontemplativa "Collect, Select, Reflect". I sin helhet sväljer jag villigt hela paketet, i synnerhet som jag vet att det är "de goda" som slagit in det.
Anton Gustavsson
SVENSKA DAGBLADET (5 av 6)
Ett år efter att pop-trion Peter, Bjorn and John släppte debut-ep:n Forbidden chords ep har det nu blivit dags för debutalbumet. Enligt sångaren och gitarristen Peter Morén var det ett tv-framträdande med Jerry Williams i början av 80-talet som inspirerade honom till att börja spela gitarr. Men på Peter, Bjorn and John hörs inga spår från rävar ur den rock’n’roll-skolan. I stället ligger kopplingar till sena The Beatles, The Byrds och Mojawe 3 närmare till hands. Lågmälda From now on skulle kunna vara ett samarbete mellan John Lennon och Neil Halstead, och den livliga Matchmaker är en så självklar 60-talshit att inte ens retroexperterna på Vinyl 107 skulle kunna höra att den var nyskriven. Peter, Bjorn and John blandar sväng och lugn med luftiga blåsarrangemang och akustiska bitar. Med små medel bygger de upp en trevlig svensk popplatta för alla som har kina-skor och längtar ihjäl sig efter Emmaboda-festivalen.
Lyssna även på: Neil Halstead: Sleeping on roads.
Kristin Lundell
REVOLVER.NU
Ända sedan starten har Peter Bjorn and John blivit jämförda med en hatt- och glasögonkuf som snickrat popmelodier i fyrtio år. Och visst är det sant att hela bandets sound andas samma melankoli som Costello gjort till sitt varumärke. Peter Moréns röst påminner också en hel del om amerikanens. Men nu har väl Elvis Costello varit trions spöke länge nog? Nu har de väl ändå bevisat ved de själva går för? För mig bevisar Peter Morén och Björn Yttling med den här skivan att de är två av Sveriges absolut intressantaste låtskrivare just nu. Det må påminna mycket om sextiotalet och amerikansk melankoli, men det är så fruktansvärt bra. Och de borde absolut ges möjlighet att stå på egna ben. Nu borde vi helt enkelt börja tala om Peter Bjorn and John-soundet. Emellanåt blir det lite för tunnt, som i 'Matchmaker', en visserligen utmärkt och svängig poplåt som dock känns lite för etablerad och vanlig för att engagera mer än till lite spontandans. Annars blir jag nästan lite förvånad hur fräscht det känns, trots att den uppenbara utgångspunkten i musiken är sextiotalets melodiösa pop. Hur fan lyckas de med det? Man kan inte låta bli att fascineras över Peter Moréns röst. Den är konstig och grötig på nåt vis, och borde inte kunna låta så bra som den gör. Men den Lennonska gällheten känns inte bara oerhört passande, den är också fantastiskt vacker. En låt som 'Collect, Select, Reflect' lyfts från vacker gitarrplocklåt till en blivande klassiker tack vare Moréns stämma. Redan med första singeln 'Failing and Passing' fick vi i våras en första förnimmelse om vad som var på gång med Peter Bjorn and John. Men att det skulle bli så genomgående hög kvalitet och intressanta låtar, det hade inte jag vågat hoppas på. Ibland kan det vara ganska skönt att ha fel.
Christoffer Kittel
