ALL MUSIC GUIDE (4 1/2 out of 5)
Peter Bjorn and John are three guys from Stockholm who have a knack for fine power pop-influenced and new wave-tinged guitar pop. Peter handles the vocals and guitars, John the drums, and Bjorn mans the bass and various keyboards; between them they have created a fresh and exciting record that is packed with great songs and intriguing sounds. Falling Out is their American debut and it sounds like the work of a band that has been perfecting its sound for years (as they in fact have since 1999). Their tunes are colored by glockenspiels, Speak & Spells, zithers, omnichords, and cheap synths and built on wonderfully inventive and heartfelt arrangements. Beneath the rich and varied sounds are some truly powerful songs. The up-tempo tracks are tense and tough, and Peter's rasping and heart-on-sleeve vocals ride the melodies like a Joe Strummer who was grounded in pop rather than punk. Tracks like "Far Away, by My Side," the surging "It Beats Me Every Time," and "Money" clatter and soar and stick to you like marmalade. Connect the dots and you end up at the New Pornographers or Spoon. As fine as these tracks are, the soul of the record is in the ballads, and that soul has a darkness that comes only from heartbreak. "Does It Matter Now" oozes pain and sports a wrenching guitar-destroying climax. "All Those Expectations" builds from calm acoustic balladry to devastating passages of jagged guitars and mournful harmonica. "Big Black Coffin" is the centerpiece of the album, a big ballad complete with magisterial horns. The rising and falling dynamics and Peter's aching vocals place the song in epic-ville, not far from Wilco if Wilco were three pop-loving Swedes with a Spector influence and a Springsteen heart. Songs like that and "Tailormade," another track that will leave you slack-jawed at the sheer power, place them very close to the best indie rock — no, just plain music — being made in 2005. More punk than the Concretes, less frantic than the Shout out Louds, as catchy as the most tuneful of the U.K. post-post-post-punk merchants, Falling Out firmly establishes Peter Bjorn and John as a group to watch out for. Strike that. They are a band that has arrived in all senses of the word.
Tim Sendra
NEMU
From my first listen to the second album from the three Swedes known as Peter Bjorn and John, I was hooked. Displaying a wider range of influences than most of their geographic peers, the trio creates timeless pop that could've been made just about any time over the past 40 years, yet makes it all sound as fresh and vital as a spring day. Or a daisy. Or first love...
NÖJESGUIDEN (4 av 5)
På sin två år gamla fullängdsdebut charmade Peter Bjorn and John hörlurarna av oss med sina små popmästerverk som snattade en hel del från tidiga Elvis Costello, med blinkningar till John Lennon och en mängd andra pophjältar från alla epoker.
Sedan dess har det kommit en strid ström av smarta singelspår, med samma klarsynta popkänsla men med ett allt mer personligt uttryck.
Glimrande It Beats Me Everytime fick en del uppmärksamhet när den släpptes på ep tidigare i år, men långtifrån så mycket uppmärksamhet som en snabb popkula av den kalibern förtjänar.
Inledande Far Away, By My Side hade varit nästa givna singel, om det inte vore för genidraget att göra en cover på The Concretes Teen Love, och att tolka den så att den utan tvekan hade platsat på vilken Undertones-greatest hits som helst.
För fortfarande påminner oss Peter Bjorn and Johns smakfullt arrangerade klassisk gitarrpop, gärna om vilka som är good guys i pophistorien, om än på ett mer subtilt sätt än tidigare.
En försiktig ledtråd till Love, en Lou Reedskt malande kompgitarr, och på Tailor Made har Peter Morén fortfarande kvar antydningar till Costello-frasering, den där förmågan att i avsky spotta ur sig de föraktfulla orden. Men det hörs bara om man lyssnar riktigt noga. Och det gör man gärna, gång på gång.
Patrik Forshage
LA MUSIK (8 av 10)
Skivan som hette som trion, Peter Bjorn and John slog inte direkt ner som en bomb i popsverige. Det var synd för det var en riktigt bra samling popdängor som blandade ihop brittisk new wave och sprudlande 60-talspop, allt presenterat i form av godismelodier.
Kanske är det dags nu när pigga skivbolaget Planekonomi ger ut "Falling Out" som är än mer fylld av karameller och definitivt mer dynamiskt och varierande i stämningar och tempo.
De tre som på ett eller annat sätt hör ihop med massor av bra svenska popband skapar tillsammans musik fylld av hjärta, glädje och sprittande melodier.
Bry er inte om mina ord låter som klyschor, lyssna på självsäkerheten, skevheten och det orädda sättet att göra musik som lyfter högt, högt i det blå.
Det är möjligt att Peter Bjorn and Johns problem precis som på debuten, är att de skiter i hur skramlig popmusik ska göras just nu. Garagevågen ligger kvar över oss och Peter Bjorn and John låter inte så, det vingliga från den vågen finns här, men ljudbilden och melodierna luktar mer skabbig förort till Liverpool än skinnjackor i Detroit. I en orättvis värld är det ibland bättre att vara feg och beräknande alternativt fantasilöst och trist. Synd.
Martin Röshammar
DAGENS INDUSTRI (4 av 5)
Elvis Costello släppte två album förra månaden där han utforskade två helt olika sidor av sin musikalitet: klassisk musik och amerikansk rootsmusik. Ändå hade nog många även velat ha ett tredje album av Costello - med engelsk pop. Svenska trion Peter Bjorn and John delar samma postmoderna syn på popmusik som Costello utvecklade på This Years Model och Armed Forces. Klassiska poplåtar i djärva smarta arrangemang.
Peter Bjorn and John bjuder även på en av årets mest oväntade coverlåtar. Samtidigt som Stockholmskollegorna The Concretes fått sitt genombrott utomlands - med vad många tror är bandets debut - lyfter Peter Bjorn and John fram utmärkta "Teen Love" från The Concretes bortglömda fyra år gamla debutalbum.
Jan Gradvall
STOCKHOLM CITY (4 av 5)
Trion har aldrig varit bättre. "Falling Out" är den roligaste, fiffigaste och mest spännande skiva jag hört på länge.
Här är en skiva där låtarna är mer än riktigt bra popdängor. Skivan tar dig med på en berg-och-dal-banetur, utan att kvaliteten på låtarna varierar.
Annah Björk
GROOVE
Alltså, det har tjatats om klassisk popmusik så länge nu, det har tafsats på fantastiska referenser och det har rabblats genrer mer eller mindre tvångsmässigt.
Jag blir så trött.
Det är liksom poänglöst att droppa hundratals superlativ, dregla över oemotståndliga skivor i Recensentens skivhylla (han, den torre och fule med glasögon) utan att alls komma till den enkla poängen att någonting är så bra att man måste lägga sig ner på sängen och inte göra någonting på en stund. Det är tråkigt, tristare än trist.
Jag vill så gärna komma fram med någonting annat och ändå sitter jag här med Costello och Soft Boys. Jag försöker komma bortom allt detta klet, denna tunga börda, av korrekta saker att skriva om "Falling Out", Peter Bjorn and Johns andra skiva.
Ha!
Självklart är "Falling Out" inte alls den milstolpe i pophistorien som jag vill påskina, absolut inte. Pophistorien är bara en gubbsjuk sandlåda av maratonmän som önskar att de spelat gitarr.
Jag önskat att den absolut inte kommer gå till historien eller ens kanske hamna på någon förbannad årsbästalista. Den sista är den alldeles för fin för.
Liksom den enda äkta diamanten hos juveleraren,
det vackraste trädet,
va fan,allt som inte är meningslöst bjäfs.
För ofta hamnar smörja på allas läppar, för vem bryr sig om Monkeybrother?
Istället svassar "Falling Out" omkring på nästan överjordiska popsånger,
sådana som jag alltid hoppas få höra just när man i ett svagt ögonblick utforskade brytpunkten sjuttio/åttiotal,
sådana melodier som jag lätt förstår att någon kan falla i gråt till.
Sådana sånger som skimrar och blixtar och tyvärr sådana som är så fruktansvärt fina och välgjorda att ingen kommer att tänka sig att den utgjorde den perfekta popskivan 2004.
Refränger som är så naturligt vackra och befriade från alla onödigt svullna överdrifter och gester,
verser som hittar runt i snåriga passager lika självklart som jag önskar det vore att skriva helvete vad "Falling Out" är bra.
För fint för att ens försöka sig på att beskriva.
Fredrik Eriksson
VIMMERBY TIDNING (4 av 5)
SMAKFULLT. Det råder knappast någon tvekan om att Peter, Bjorn and John har så god musiksmak att deras skivsamling borde få vilken popälskare som helst att njuta. På ”Falling out” visar de sig också kunna omsatta influenserna till något bra. För även om det låter väldigt mycket Beatles och Costello om låtar som ”All those expectations”, så känns det ändå inte som något plagiat.
Det är renodlad popmusik från början till slut. Med starka melodier och läckra lån ur pophistorien. De mesta av de här popkaramellerna smakar riktigt bra, inte minst covern på Concretes ”Teen love”.
Lasse Johansson
DAGENS NYHETER
Lycklig pop för skivsamlare.
Det finns skivor där beståndsdelarna är kassa men där helheten ändå blir obetalbar. Och så finns det sådana där allt är mvg - duktigt och god smak - retro och Elvis Costello - nitiskt skivsamlande; skivor som många tycker är "bra" men aldrig spelar sönder. Gjorda av band som aldrig kommer att få "passionerade" fans och antagligen inte vill ha det heller. I värsta fall låter sådana konstellationer yrkesskadade, i bästa fall som Peter Bjorn And John i sina lyckligaste ögonblick. På "Falling out" består dessa ögonblick av en strålande The Shins-dyrkande stämning.
Malena Rydell
AFTONBLADET (3 av 5)
Det är inte längre lika lätt att tala om de här stockholmarnas musik som "skivsamlar-pop". Nog för att det även på andra albumet handlar om melodier lika väl bevandrade i new wave-erans giftiga attack som den skimrande skönheten hos Beatles, men "Falling Out" låter bättre än debuten. Låtar som "It Beats Me Every Time" och "Tailormade" är ljudet av ett band som börjat våga tro att de faktiskt har något eget att komma med. Och så är det förstås coolt att de gör en cover på The Concrestes "Teen Love". Särskilt som den är grymt bra.
Håkan Steen
VESTMANLANDS LÄNS TIDNING
BÄST. Det förra, självbetitlade albumet var en av 2002 års bästa skivor. Ändå låter det som en osäker demo i jämförelse med nya "Falling Out". Här faller alla bitar i poppusslet Peter Bjorn and John på plats och mästerverken radas upp efter varandra.
Fredrik Emdén
COSMOPOLITAN (4 av 5)
Det här är en underbar liten skiva, full av popmusik av bästa märke; lättgnolat, glatt, eftertänksamt och en smula sorgligt i lika doser. Och melodierna är starkare än Hulken. En guldgruva som du inte får missa!
Cosmo gillar!
